kalla mig bitter..
okej man ska inte klaga, man har ju trots allt mycket som är bra!
Men då man irriterar/hetsar upp sig på småsaker som ofrankerade
kuvert så kanske steget har gått snäppet för långt? och inte nog med
att jag är äckligt jävla less på mitt jobb, så försvinner en efter en
därifrån också som jag älskar att jobba med, Cicci (okej hon är gravid,
men dålig tajming, förlåt cicci) Mattan har lämnat Umeå för Sthlm..
Sen nu, enercon som ändå på ngt sätt har varit den lilla solstrålen
som lyser igenom i en trots allt ganska mörk himmel åker för gott
imorgon. Så nu är jag nästan kvar själv, har svårt att se många
glada miner från Angelicas håll om inte det hade varit för Jenny och Erika!
Och detta var bara jobbet som var tragiskt, om 5 dagar så drar
min allraste bästa vän till Kittelfjäll..
har funderat på att skaffa en nedräkningskalender som kan hjälpa
mig att räkna ner tills det är dags för mig att åka till samma ställe
som ovanstående människa!
Jag har alltid haft någon slags hatkärlek till mitt jobb, men just nu känns
det hopplöst.. men jag har en teori om att denna tråkiga inställning
till jobbet kan bero på att för en gångs skull har verkligen bestämt
mig för att jag INTE ska komma tillbaka! dock är det väl klart att jag
skulle krypa in på mina bara knän och be om jobb om det annars
skulle sluta på gatan.
kort och gott ett fruktansvärt deprimerande inlägg på så där väldigt länge
men det bjuder jag på!
Love u all my friends! <3
